Blodet. Tårarna. Ångesten. Paniken. Sorgen. Men jag hade ingen att prata med. För knappt ingen visste. Jag hade bestämt mig för att berätta bara om det lyckats. När jag stod där med min gravidmage. Nu låg jag istället i en sjukhussäng med morfin för smärtorna och förlorade stora mängder blod. Jag hade fått missfall. I vecka elva. Just när jag börjat pusta ut.
Hela tillvaron kretsar runt att skaffa barn. Samtidigt får ingen veta hur de kämpar.
Under åren har jag träffat många ofrivilligt barnlösa par, ensamstående kvinnor och män. De skulle kunna sälja allt de äger för ett barn. Det de går igenom skulle ingen vilja byta med. De mår i vissa fall så dåligt att de har självmordstankar. Hela tillvaron kretsar runt att skaffa barn. Samtidigt får ingen veta hur de kämpar. I de flesta fall. Jag förstår dem till hundra procent.
Jag förstår också varför en kvinna som är 49 år och fullt frisk vill skaffa barn med donerade ägg. Och att hon är tyst om det tills det lyckas. Eller det homosexuella paret som vill ha en surrogatmamma och håller det hemligt, eller paret som lagt miljoner på 20 provrörsbefruktningar men inte lyckats.
Och sedan har vi det här med åldern. Många tvingas resa utomlands för att få hjälp. Där är åldersgränsen ofta över 50. I Sverige stängs dörren hos privata kliniker redan vid 43. Alla svårigheter gör att många ger upp och får leva med sorgen att aldrig bli föräldrar. Det är för jobbigt rent medicinskt och kostar alldeles för mycket. Jag gav också upp efter mitt traumatiska missfall.
Läs hela artikeln på allas.se