Surrogatmödrar, svenska staten och barnets bästa

Surrogatmödrar, svenska staten och barnets bästa

Människor har alltid på olika sätt försökt hantera ofrivillig barnlöshet. I Gamla testamentet beskrivs Rakels förtvivlan: ”Ge mig ett barn, annars vill jag dö!” och hennes befallning till maken: Ligg med min slavflicka Bilha, så får jag barn genom henne. Rakel tackar sedan Gud för det resulterande surrogatbarnet, anfadern till en av Israels tretton stammar.

Reproduktionsteknologier har använts i svensk sjukvård åtminstone sedan början av 1900-talet. Den första metoden var insemination, som reglerades i lagstiftningen 1984. Den hade då förekommit i vården i decennier. Provrörsbefruktning, IVF, blev möjligt i slutet på 70-talet. Äggdonation, som varit tekniskt möjligt lika länge som IVF, tilläts först 2003. Surrogatmödraskap (eller värd­graviditeter) är fortfarande inte tillåtna i Sverige.

Intrycket av att läsa de utredningar som behandlar assisterad befruktning är att många av de etiska argumenten, exempelvis principen om barnets bästa, fungerar som en sorts stopp-argument som inte behöver motiveras ytterligare. Om det exempelvis kan vara svårt att förstå varför det anses acceptabelt att genomgå assisterad befruktning med antingen donerade spermier eller donerade ägg, men inte med både donerade ägg och donerade spermier samtidigt, kan begrepp som ”barnets bästa” eller ”att motverka en teknifierad människosyn” fungera som ett sätt att sätta punkt för diskussionen. Den typen av argument behöver inte utvecklas vidare. Men i själva verket kanske de väcker fler frågor än de besvarar.

Läs hela artikeln på SVD här